En gång i månaden förändras mitt strålande solskenshumör till en surmulen gråvals. Jag känner mig som en stor fet ful och äcklig ko och kläderna känns för små oavsett hur stora de egentligen är. Syndromet får min självkänsla att dala som temperaturen en kall vinternatt. Jag hatar känslan att veta att minsta lilla snedsteg kan få mig att explodera.
Därför tar jag träningsväskan till Friskis i eftermiddag och dämpar min ångest något innan en mysig helkväll med tjejerna väntar. Annars känns det som att det är dags för en förändring. Ny hårfärg, tightare kropp, nytt utseende men det kanske har ändrat sig imorgon. Man kan ju alltid hoppas!
Träna skiten ur dig och kom hem till mig sen, så ska jag ta hand om dig, apan! ;)
SvaraRadera