Idag träffade jag nog en av Göteborgs mest stirriga nyblivna mammor. Stackars människa, stackars barn. Det hela började med att lillskiten börjar skrika i högan sky. Ja ni vet sådär högt som nyfödda kan tjoa, dvs inte direkt något tarzanvrål. Ja nyfödda barn skriker om ni inte noterat det innan ;)
Mamman blir helt galen och börjar prata med både sig själv och barnet. "Åh herre gud, lilla vän, nehä där ville inte du ligga i vagnen. Oj oj vad ska vi göra nu? Varför är du ledsen? Hjälp, hur ska jag göra nu? Ska du vara lite i selen då? Jaha, nej men nu är du inte nöjd heller. Oj vad händer. Vad ska vi göra. Där går hon fram och tillbaka i affären och tar upp barnet och lägger ner barnet och upp igen och ner igen.
Jag tänker att: hon kanske vill ha lite hjälp med den där bärselen så jag frågar snällt om hon vill ha hjälp. NEJ, nästan skriker hon. Hoppsan, fel av mig. Efter någon minut inser hon nog hur illa det lät och säger tack du vet hon är nyfödd och jag vet inte vad jag ska göra ... Jag ler lite och säger nej jag förstår. jag har en 2 åring hemma. Mamman fortsätter att sucka och stöna och säger men ja såhär var det ju inte tänkt och du vet jag kan ju inte bara gå härifrån och vad ska vi göra nu. Lilla Vivvi gumman, varför är du såhär? Ojojoj.
Hjälp tänker jag när jag går därifrån. Var jag också sådär stirrig när jag var nybliven mamma? Fick jag också panik när Teodor skrek på offentliga platser? Jag blev stressad bara jag såg henne. Den där människan kommer dimpa ner av utmattning snart och hon inte taggar ner några kulor.
Om det är något jag lärt mig på de senaste två åren som mamma är det att ingenting blir som man tror och önskar. Det är bara att finna sig i situationen och göra det bästa av den. Ibland får man helt enkelt bara kasta in handduken och erkänna sig besegrad.
