I natt för exakt en vecka sedan vaknade jag runt två av en värk. Inget konstigt med det då jag den här graviditeten känt av förvärkar ganska länge till skillnad från förra gången.
Min första tanke var. Aj det där var en stark en. Jag somnar om, men ännu en kom och följdes upp av en tredje. När jag försökt att tyst andas igenom ett antal värkar bestämde jag mig för att gå ner.
Där låg jag sen i soffan och pustade mig igenom värk efter värk. Min tanke var ju så klart att de skulle gå över. Jag var ju bara i vecka 38+5. Den tanken försvann ganska snabbt när jag kände vattnet sippra klockan tre. För det var väl vattnet, eller?
Något osäker skakar jag ändå liv i sambon och säger lugnt. Jag tror att vattnet gått. Va, säger han sömndrucket. Jag tror vattnet gått. Detta resulterar i en klarvaken sambo.
Ringer koordinatorn som säger att jag nog inte ska vänta länge hemma med tanke på förra förlossningen.
Men jag tragglar på hemma. Andas igenom värk efter värk med sikte på att vi ska lämna Teodor på förskolan innan vi åker till förlossningen klockan halv åtta. (Hur tänkte jag här egentligen?)
Värkarna blir dock starkare och börjar komma allt tätare. När jag klockar är det fyra minuter mellan. Min barnmorska rådde mig att åka in när de kom med fem minuters intervall. Jag börjar bli lite smått orolig och inser att det här nog inte kommer gå. Vi måste ringa efter barnpassning.
Ringer koordinator igen som tycker vi ska komma in. Barnpassning ordnas. På väg in till förlossningen får vi stanna en gång då det sipprar ordentligt med vatten.
Inne på förlossningen vid sex. Efter undersökning tror alla inklusive jag att det kommer gå med räzerfart men tji fick vi.
Värkarna kommer inte mycket tätare och ökar bara ngt i styrka. Jag kan andas igenom samtliga och det känns väldigt överkomligt.
När klockan är halv tolv har jag öppnat mig 7 cm. Då förslår barnmorskan att vi ska sätta in värkstimulerande dropp. Kör säger jag. Nu föder vi barn!
Här vet vi inte om det verkligen hjälpte för när de väl börjar sätta katetern blir värkarna allt mer intensiva och sen barkar det bara utför. Barnmorskan tror att kroppen själv satte igång värkarbetet för jag hann ha droppet så kort tid.
På mindre än en halvtimme är jag öppen fullt och tillslut får jag ploppa ut mitt andra underverk. En kille. Obeskrivlig lycka och lättnad.
I det stora hela en väldigt bra förlossning. Vi hade äran att få ha en barnmorskestudent som förlöste. Jätteduktig! Oerhört peppande och kunnig.
Jag kände mig hela tiden väldigt lugn om man bortser från ett mindre bra tillfälle när värkarna tilltog och jag sa att jag inte skulle orka för att det gjorde så förbaskat ont. :). Att jag dessutom skaffat barn med världens bästa pappa är inte att förglömma. Utan honom hade uppförsbacken varit enorm.
Han ifrågasätter dock min styrka. Tydligen höll jag på att bryta armen på honom och nagelmärkena satt i länge efteråt. Kan han gott ha ;)
Så nu sitter jag här en vecka senare och känner mig förbaskat fräsch för att ha fött barn för mindre än en vecka sedan (vi lämnade BB självmant ett dygn senare då jag mådde så bra och liten ammade självmant). Ja okej fräsch om man bortser från att mina bröst skulle kunna tillhöra Dolly Parton och ömmar extremt. Men det är så värt varenda sekund av smärta för bredvid mig snusar våra två små hjärtan.
Kärleken till ett barn är obeskrivlig. Det jag känner varje gång jag ser på dem är ren och skär lycka. Lyckan att jag har fått äran att bli mamma till dessa två underverk. Jag älskar er mer än ord kan beskriva. Utan er vore jag inte hel.
