Medvetenhet

I lördags var vi bortbjudna till några vänner på grill och gott sällskap. Halvvägs in i middagen hör vi plötsligt att det verkar som att det forsar vatten ur en kran. Min första tanke: Det där är nog Teodor ...

Jojomen vem står i badrummet vid handfatet blöt in på bara kroppen om inte vår kära son. Hela golvet är nedstänkt. Till på köpet bubblar löddret extremt i handfatet eftersom min smarta krabat så klart även hittat pumptvålen. 

Vår gissning är att han troligen tänkte tvätta händerna efter maten då vi alltid gör det i badrummet men felade lite i tanken. Ja tanken var ju god men någonstans på vägen tappade han bort den och fastnade istället i vattenlek och flygande bubblor. 

Teodor insåg dock att han gjort en dum sak vilket vi verkligen förstod när han plötsligt gled ner från pappas famn, tog ett par steg och sedan lät sin blick vandra från värdparet, till oss och tillbaka igen med sorgsna ögon och darrande underläpp. Det ansiktsuttrycket sa mer än tusen ord. Han skämdes extremt. 

Hans medvetenhet och ånger skar i hjärtat på mig. Mina ögon fylldes med tårar och när jag gick emot honom för att trösta så kastade han sig i min famn och gömde huvudet mot min axel. 

Oj vad han påminner mig om när jag var liten. Ja fortfarande om jag ska vara ärlig. Det enormt dåliga samvete som infinner sig när man vet att man gjort något fel och gör andra besvikna. Det svider mer än hårda ord. 

Det är bara att inse. Vår kille börjar bli stor på mer än ett sätt och jag känner mig faktiskt lite stolt över att han förstod konsekvenserna av sin handling.