Det ska börjas i tid!

Det känns som jag fått en trotsig tonåring. Jag ska inte ligga. Jag ska inte sitta! Jag ska inte sova! Jag vill inte äta om jag inte behöver det. Det enda jag vill är att titta! Helst ska mamma eller pappa bära mig runt i det enorma palatset på 64 kvadrat så jag får vända huvudet fram och tillbaka upp och ned. Med stora ögon utforskar jag världen. Oj vad det finns mycket att se. Jag hinner inte sova! Jag blir lite grinig men det får ni ta! Skyll er själva jag kan inte hjälpa att jag inte kan gå eller stå själv. Närå så det så!

Hur länge vara den här trotsiga perioden egentligen? Livet ut? Nu har jag iaf fått honom att sitta någorlunda "lugnt" (ja armar och ben far åt höger och vänster) i babysittern. Barnpassare är återigen TV:n. Närmare bestämt Bolibompa!

Sova det vägrar han nästintill förrutom på nätterna. De är lika bra som innan. Kan ju bero på att han äter ett skrovmål innan läggdags. Inte så konstig med tanke på att intresset för mat på dagarna är på minus just nu. Jag får nästan truga i honom mat samtidigt som han pladrar på om både vädret och vinden. Ja för munnen den gå i ett. Undrar jag vem han ärvt det av? *vissla*

Lyckades efter mycket gnällande och några skrikperioder få honom att somna i barnvagnen med en filt över. Jag hoppas det var ett vinnande koncept. Mörkt och lite att titta på. Självklart fick jag bumpa honom lite över mattan med men om det ska vara det som ska till så kan jag nog stå ut. Hellre det än en vrålade bebis som blir rosslig i halsen av allt skrikande.

Gör liten några framsteg då? Jodå jag märker stora förändringar i hans rörelsemönster. Han har lyckats greppa saker flera gånger. Han ligger på skötbädden och drar upp rumpan så han nästan kan greppa tårna. Dessutom har han nu kommit på att man kan vända sig på sidan och sedan sparka till mobilen som vi har hängande på en dörr. Ordförrådet har ökat. Jag har dock lite svårt att förstå. Det är lite som grekiska men mysigt är det. Igår tittade han upp på mig efter amningen som självklart inte varit felfri. Spärrade upp sina bruna stora charmerande ögon och jollrade lite smågulligt sådär. Jag skrattade lite lätt och självklart fick jag ett skratt tillbaka. Då smälte mammahjäratat återigen och allt gruff var som bortblåst.

Något som jag dock tycker han blivit lite sämre på är att ligga på mage och hålla upp huvudet. Det är kanske inte så konstigt med tanke på hur tjockskallig han är men det blir till att öva öva öva. För man kan ju inte bli sämre på något man tidigare varit väldigt bra på!

Nej nu får jag nog byta blöja! Jag känner igen den där odören!