Gårdagen

Igår var det måndag. Måndag innebar två småskojiga saker nämligen att vi skulle på babymassage och träffa de andra små knattarna samt att jag skulle få kila iväg på ett step up-pass.

Dagen började förträffligt med att vi tog sovmorgon till halv tio. Att Teodor hade några pitstop på vägen rörde mig inte i ryggen då bara han och jag låg och mös i sängen. Man kan säga att jag vara ganska så förväntansfull inför dagen och tänkte när jag såg solen skina genom fönster rutan att det här kommer bli en riktigt mysig dag.

Notis till mig själv: Förvänta dig aldrig något när du har småbarn!

Vi började dagen med en promenad till Willys för inköp av blöjor. Efter lite smågnäll när jacka, vantar och mössa skulle på samt den obligatoriska gråtvalsen när liten hamnat i vagnen gick både promenaden och besöket ganska så smärtfritt.

Ni anar väl redan här att det här var lugnet före stormen. Den så kallade smekmånaden. För efter att vi kom hem från affären bar det bara utför. När väl Teodor lyckats somna för andra gången för dagen var jag tvungen att väcka honom igen efter tio minuter för att vi skulle hinna till babymassagen. Inte populärt för fem öre vilket naturligtvis resulterade i gallskrik. När han ändå tillslut somnade i vagnen under promenaden tänkte jag att det ska nog ändå inte bli några problem.

Notis till mig själv: Tänk ALDRIG att det inte ska bli några problem. Barn är oförutsägbara!

Väl på babymassagen är mamma lycklig som fått prata av sig med de andra mammorna. Bebis däremot han är olycklig och börjar gnälla nästan direkt. Tror jag hann göra två rörelser. Det slutar med att Teodor fick ligga på magen resten av massagen så han kunde titta på de andra kompisarna i gruppen. Det var det enda som gillades. Det är min son det. Stoltheten bara brinner i mig. Han vet verkligen hur man ska uppföra sig bland människor. Joråsåatte!

Efter massagen hade jag planerat att jag skulle tanka sonen så han var nymatad innan jag lämpade över honom till pappan. Därför hade jag packat vagnen full med mina träningskläder. Mamman tyckte att hon hade varit duktig och för en gång skulle verkligen tänkt till. Sonen däremot delade inte riktigt mammans mening. Han valde därför att gallskrika när maten serverades på silverfat och matvägrade. Det var bara att kasta sig på närmsta spårvagn för att få sonen att äta efter att han sovit en stund i vagnen.

Planen fungerade självklart och vi kom iväg i tid. Överlämningen gick smidigt och jag kom i tid till träningen. Passet var lika roligt som vanligt, men nu var det inte träning vi skulle prata om utan min son och hans underbara solskenshumör.

Väl innanför dörren igen finner jag far och son vid skötbädden. Hej, säger jag glatt. Hej, säger pappan och suckar högt. Jag förstår då att vår kära son inte visat sig från sin bästa sida. Han har tydligen gnällt sig igenom hela kvällen och den fortsätter i samma tappning. Tillslut får jag honom att lugna sig och börja äta. Det slutar med att han snuttar i TVÅ timmar. Hur mycket får det plats i den lilla magen egentligen?

Jag var helt slut när jag äntligen fick krypa upp i soffan och bara andas ut. Idag är det föräldrargrupp och jag hoppas verkligen att gårdagen inte upprepar sig.
För tillfället ligger han bredvid mig och tränar skalor. Wooooaaauuuuueeeeiiiii! Maaaoooååååööööööh!1 Nu är han en söt bebis och det får han gärna fortsätta vara!

Trevlig tisdag mina vänner!