Ja då är det tyvärr inte en superduperkväll vi pratar om. Mitt lilla troll var helt slut och vägrade ändå sova mer än tjugo minuter i eftermiddags. När vi då skulle ge honom alvedon satte han den i vrångstrupen och höll på att klökas gång på gång. Jag ringde sjukvårdsupplysningen IGEN. Undrar om de tycker jag är en nojjig mamma. Hur som helst efter världens skrikkavalkad fick jag honom att lugna sig och äta innan jag vaggade honom till sömns.
Jag som hade börjat med värsta bullbaket fick avbryta mitt i men tillslut fick jag utbakat alla mina bullar och nu är de färdiggräddade och klara. Tyvärr vaknade Teodor igen efter en timme. Jag trodde det var dags för mat igen men han ville bara ha närhet och tog nappen hur lätt som helst.
Jag vet inte om det är för att han är sjuk som han är extra "mammig" eller om det är så att han är på väg in i ännu en sådan där underbar utvecklingsfas. Han kan bli ledsen bara jag försvinner ut i köket för en kortis. Kanske är det en kombination av de två. Tyvärr ingen bra sådan :)
Mitt lilla pyre. Det värker så i bröstet och se honom så ledsen. Jag fick tårar i ögonen när han kiknade efter andan och tårarna sprutade. Jag har dessutom märkt att han har mycket lättare till gråt nu för tiden eller när det verkligen blir gråt så är det så mycket "värre" än innan. I motsats är det precis likadant vad gäller skratt, joller och leenden. Är era barn likadana?
Hoppas ni får en mysig kväll. Själv har jag smällt i mig några kanelbullar som "tröst"
Åh dessa härliga utvecklingsfaser :P Som du säger man blir så ledsen för deras skull samtidigt som man själv kan känna sig frustrerad o inte orka... o då kommer de där jäkla dåliga samvetet! Hm. aldrig blir de bra.
SvaraRaderaJag hade behövt ett par kanelbullar. Inte kroppen men jag ;)
Tusan så soft att sitta ihop med dig i soffan en kväll o bara snacka... de skulle du o jag behöva! Nu ska jag uggla vidare här inne... min vanliga lilla runda ;) hihi...alltid lika trevligt att hälsa på er mina vänner. kramen