Än är det inte över

Jag trodde utvecklingsfasen var över för Teodors del. I veckan gick han in i den enligt boken "lugna" perioden. Tji fick jag.

Lillkillen är fortfarande mitt i den. Varje natt drömmer han mardrömmar och ropar högt av förtvivlan. Igår kväll fick vi ta in honom i soffan och låta honom ligga nära eftersom han skakade och ropade av rädsla i sömnen. Så fort vi la ner honom i sängen blev han ledsen. Likaså i natt.

Nu ligger vi här igen i soffan. Ända sättet att få honom att somna. Han vände sig direkt åt mitt håll och håller en fast hand mot min hud. Så nära det bara går att vara. Det gör ont i mammahjärtat att se honom så ledsen. Så liten i en stor värld.
Nu kanske ni tycker att jag skämmer bort honom som låter honom sova med oss och inte somna själv. Finns inte en chans att jag lämnar honom rädd och ledsen i sin stora ensamma säng.

Han skriker ju för att förmedla att något är fel. Jag tror det är viktigt att han vet att vi finns här. Att vi inte överger honom. Att vi alltid finns till hand. Ett tryggt barn är ett harmoniskt barn. Nu hoppas jag att den här fasen snart är till sin ända så vi kan få andas ut en stund innan nästa period av sömnlösa nätter hägrar.