Jag kan själv!

Nu kommer det komma en dos föräldrarskryt så alla ni som är allergiska. Håll för ögonen och scrolla snabbt ner. Det jag vill skryta lite extra om är att min fina lilla krabat somnade helt själv igår i sin stora säng. Det var så tyst att jag fick gå in flera gånger och titta till honom. Tror nästan jag störde honom flera gånger om när jag tassade in.

Allt började med att han inte valde att ligga kvar och sovmysa/snutta vid amningen som vanligt. Därför valde jag att lägga ner honom i sin säng med napp och snuttefilt med tanken att det värsta som kan hända är att han får ett vredesutbrott. Vredesutbrottet uteblev dock! Efter traditionell vaggvisa (undrar om den blivit som ett slags mantra) klapp över huvudet och godnattpuss valde vi att bara sitta kvar och tittade på honom. Allt för att han skulle känna sig trygg men när han inte sa något gick vi ut ur rummet och nästa gång vi tittade in igen så sov han.

Hela proceduren tog nog 45 min men det tycker jag var bra för att vara första gången :) Mamma och pappa är så stolta! Vår lilla kille börjar blir stor!

Ibland tror jag dock faktiskt att vi som föräldrar överstimulerar våra barn trots att vi bara vill väl genom att ha dem nära och busa och gosa med dem. Självklart finns det perioder då barnet kräver närhet och då ska man finnas där men jag kan bara se till mig själv att jag knappt vågat lägga ner Teodor för att jag inte orkat ta hans hysteriska gråt. Tyvärr har det bara medfört att han blivit mer trött och tillslut övertrött eftersom han inte lyckats komma till ro vilket i sin tur har lett till ännu mer gnäll.

Efter att ha haft många kämpiga veckor med gråt, skrik och sovvägran valde jag faktiskt att den här veckan föra minnesanteckningar över Teodors sov och mattider samt plus och minus vid läggning. Allt för att se om det finns något samband i när han blir trött samt om det finns någon metod som verkar fungera bättre än den andra. Matematiska statistikmorsan, jag vet. Försöker finna samband och lösningar på allt.

I övrigt är jag annars ganska så emot alla de "metoder" som finns ute på "marknaden". Säkerligen fungerar det på endel barn men det viktiga är väl att man hittar ett sätt som både föräldrar och barn mår bra av. Ingen individ är den andra lik. Att det då skulle finnas ett sätt som fungerar på alla människor tycker jag verkar lite väl övermäktigt att tro.

Själv tror jag att allt hänger på rutiner. Att man varje dag försöker följa samma mönster så att barnet känner igen sig i vardagen och har en aning om vad som väntas. Man vet ju själv hur uppstressad man blir när schemat förändras och dagen inte blir som den var planerad. Varför skulle inte ett litet barn känna samma inre stress?

BVC-Gittan sa även till mig att när barnen är så små måste man ibland hjälpa dem att skärma av sig. Stänga ute allt intressant som det finns att titta på så de kan tillåta sig själv att stänga ner sitt system för ett tag eftersom det annars ständigt går på högvarv. Bra eller dåligt. Jag hoppas att vi hittat ett vinnande koncept och att både vi och Teodor kommer att må bra av det.

Nog pladdrat från morsan! Hoppas ni får en skön dag och snart är det helg igen!